Pakkoruotsi: Utformandet av läkaridentiteten

I skrivande stund har jag i mina tankar en semesterhatt på huvudet, ty jag har just avslutat min andra amanuensur för denna sommar, och sitter således och njuter av de första stunderna av min semester för i år. I och med mina två amanuensurer har jag i år för första gången på riktigt, på heltid, med arbetskontrakt och allt stigit in i sjukhusvärlden så där på riktigt, och tänker mig därför att jag i sommar fått den första riktiga kontakten med min så kallade läkaridentitet.

Jag tycker mig minnas att det var tal om någon sorts läkaridentitet redan under de inledande kurserna på ettan. De första veckorna var och är rätt så fullspäckade av händelser och nya saker att ta in, så det förefaller sig naturligt att den enskilda jungfrun eller alfan inte tre år senare kommer ihåg precis allt som gicks igenom i den gyllene starten. Vad gäller läkaridentiteten kommer jag ihåg att kollegialitet var ett ord som upprepades gång på gång under de första veckorna. Under ettan och under de där på följande åren har det också några gånger påpekats att patienterna ser oss som läkare då vi drar på oss den vita rocken, och att man därmed ska komma ihåg att bete sig därefter.

Före denna sommar har läkaridentiteten testats i kortare räckor. Som en nybörjad jungfru eller alfa kändes läkaridentiteten som något rätt så avlägset. Under årens lopp får man öva upp sitt läkarskap flera gånger: som nalleläkare, då man följer med hvc-läkare en förmiddag, med skådespelarpatienter, under klinikundervisningar, på utlokalisationsveckor. För mig har den absolut största tillväxten av läkaridentitet ändå skett under denna sommar, då jag under två månaders tid inom amanuensurtjänstens ramar fått ta allt större ansvar själv, och i och med det kunnat utforska och utveckla min egen läkaridentitet till en behaglig blandning av professionalitet och min personlighet. Jag har märkt att man också som läkare emellanåt kan vara lite skämtsam och småfinurlig, men speciellt med patienterna måste man i fall av att man är en riktig skojare föra sina skämt i en lite sakligare och mer situationspassande riktning.

I början spelar läkaridentiteten rätt mycket på en så simpel sak som just läkarrocken; stunden man drar på sig rocken kan vara det magiska ögonblicket då man byter över från att vara bara en medicinstuderande till att vara ”läkare”. Då rocken dras på samlas tankarna i riktningen av att jag nu är här för patienterna, att jag är här som en del av läkarna och ytterligare en del av hela det mångprofessionella teamet tillsammans med sjuksköterskor och fysioterapeuter och så vidare. När det i något skede av sommarn började löpa bättre att sätta på läkarmoden var det sedan skönt att i värmeböljan märka att läkaridentiteten var något som följer med fast man skulle lämna rocken och istället gå omkring i endast gröna kläder.

Viktigt är också att kunna stänga av läkarrollen och åtminstone till viss del också läkaridentiteten då man lämnar jobbet för kvällen. Patienterna blir ju kvar på sjukhuset, så varför inte också lämna kvar tankarna på patienterna. Speciellt i början av sommarn märkte jag att mina tankar och samtalsämnen ganska mycket kretsade kring vad jag sysslat med under dagen – ett samtalsämne som i sällskap som sällskap snabbt kan bli ganska tröttsamt. Även om hela ens personliga identitet också utformas av läkaridentiteten (kalla det ett mutualistiskt förhållande mellan de två identiteterna) så måste man emellanåt kunna rikta sina tankar i helt andra riktningar och ta ledigt från läkarskapet.

Text och bild: Sara Sainio