Pakkoruotsi

Denna text bör läsas med en liten nypa salt, eftersom jag inte identifierar mig som allt för tekniskt begåvad. Någon kunde argumentera att en tvångssvenska-kolumnen ingalunda måste behandla samma tema som resten av Q-kautinen, men äventyrslysten som jag är tar jag med tindrande ögon emot utmaningen, att skriva om teknologi trots mitt knappa kunnande inom området.

Om vi tänker oss att vi ska gräva till grund och botten i fenomenet teknologi, så måste vi ta oss ända till begynnelsen, till då solen ”tändes” och började lysa solenergi på vårt klot. Detta tillät fotosyntesen och så småningom också uppkomsten av människosläktet, som man kan beskriva som mor och far till all teknologi i dagens läge.

I takt med att människosläktet levde sig genom stenåldrar och därpå följande metallåldrar utvecklades till en början en rad primitiva uppfinningar – eld, järn, glas, hjulet, språk, olika metallblandningar och så vidare. I Mellanöstern utvecklades turbiner och klockverk grovt sett kring år 1000 eKr. På 1500-talet och framåt verkade en rad viktiga vetenskapsmän vi tidigare stiftat bekantskap med i fysikböckerna – Galileo Galilei, Evangelista Torricelli, Isaac Newton och så vidare.

På 1800-talet började sedan grunden till alla dagens bekvämligheter uppfinnas på löpande band (till en början endast uttryckligen, eftersom det löpande bandet egentligen anses ha tagits i bruk av Henry Ford först i slutet av 1800-talet). Under 1800-talet uppfanns batteriet, ångmaskiner, motorer, kameror, telefoner, radion, bilar, diskmaskiner och röntgenapparater. Uppfinningsblomstret fortsatte in på 1900-talet med dammsugare, motorsåg, tv:n, kylskåp, kevlar, jazz och till och med tuggummi! De senast nämnda uppfinningarna lönar det sig att spana in under det thoracala medicinarspexet Capone nästa vår.

Fortfarande löper utvecklingen vidare i rasande takt. Som studerande lever vi i en genombrottstid där man i vår barndom knappt hade svartvita Nokia-telefoner och OH-maskiner i skolan, medan vi nu har smarttelefoner och tar det för givet att datorskärmar kan speglas upp på större skärmar. De nördigaste går så långt att de kan styra alla elektriska apparater i hemmet via sin smarttelefon, utan att fysiskt behöva trycka på en massa primitiva knappar.

Inom vår bransch står teknologins utveckling i dessa tider mången man och kvinna på läpparna. Apotti, som nyligen tagits i bruk i Pejas, väcker många känslor. Stora allmänna nyhetskanaler har beskrivit övergången som relativt smidig och processförsnabbande, men ryktesvägen har säkert de flesta hört att övergången de facto inte alls varit smidig, eller har i alla fall inte känts så. Allt lär vara svårhittat, systemet är svårt att lära sig, varje dag kommer det nya direktiv och instruktioner om hur systemet ska användas. I en HUS-buss från ett sjukhus som här får bli anonymt jämförde man övergången från gamla, trygga Miranda till nya Apotti med att plötsligt byta om till vänstersidig trafik efter alla dessa år.

Som den optimistiska kandidaten på startmetrarna av min medicinska karriär ser jag ändå inte situationen som så hopplös. Det är klart att det tar tid att lära sig ett nytt användarsystem, men nog ska det alltid gå att lära sig till slut. Speciellt inom vår bransch bör vi hålla sinnet öppet för nya teknologisk apparatur, eftersom syftet med alla dessa tekniska finheter (vare sig det handlar om robotkirurgi eller nya patientdatasystem) ändå strävar efter samma sak som vi, nämligen att ge patienterna den bästa möjliga vården.

Text och bild: Sara Sainio
Chefredaktör, Meditrina

Varje år då nya, ivriga jungfrur väller in till medicinska fakulteten ger de en liten intervju till tidningarna Q-kautinen och Meditrina. Frågan som ofta ställs är varför de valt att bli läkare, och ett svar som dominerar är att någon i släkten är läkare. I läkaryrket har förebilder en stor roll, och som studerande tar man ofta modell av äldre, mera erfarna kolleger och så lär man sig själv att gå i deras spår så småningom.

Läkaryrket är ett yrke som man växer in i, och det är en viss roll man tar på sig varje gång innan man möter en patient. Det är läkaren som skall ha kontroll över situationen, och som bidrar med sakkunskap och professionalitet. Den egna läkaridentiteten utvecklas så länge man fungerar som läkare. På så sätt kan en ung läkare jämföras med en konstnär i början av sin karriär. Först har man bara ett tomt tyg, och det är upp till en själv vad man målar på tyget. Det gäller att finna sin egen stil, snappa upp bra detaljer och drag från läkare man själv tycker om, och undvika sådant man inte förstår sig på. Ett konstverk är alltid unikt, även då man målar av samma motiv. Två personer kan måla av samma fruktskål på helt olika sätt. På samma sätt kan två patient med samma besvär gå hem från mottagningen med helt olika uppfattning och känsla beroende på hurdan läkare de besökt.

Att vara insatt i konst och kultur lär också ha en positiv inverkan på själva studerandet och läkar-

personligheten. Enligt en studie publicerad i Journal of General Internal Medicine i januari uppfattas medicinstuderande som ägnar tid åt konst och skönlitteratur som mera empatiska, kunniga och tålmodiga, och bland dessa studerande som deltog i studien rapporterades också mindre fall av utbrändhet än hos dem som inte var så konstintresserade. På enkäten svarade 739 av 3107 studerande från fem läkarutbildningar i USA. Jag tycker också konst, och framför allt skönlitteratur, ger en skön motvikt till studierna och är ett bra sätt att koppla av efter en lång dag. Jag väntar med iver efter lediga sommardagar då man med en bra bok under armen kan ta sig ut på bryggan och njuta av spännande böcker med havets brus i bakgrunden.

Ha en trevlig fortsättning på våren!

Text och bild: Charlotta Kuhlefelt

Chefredaktör, Meditrina

När jag i mina ungdomens dagar påbörjade min karriär av att söka sommarjobb gav min mamma mig ett råd, nämligen att de sommarjobb hon i sina något tidigare ungdomens dagar trivdes bäst på var sådana hon fick vara utomhus under. Så långt det har gått är det något jag tagit fäste på, för vem är nu den som vill sitta inomhus bakom fönster och väggar då solen gassar på för fullt och fåglarna kvittrar där ute. Därav har mina somrar tillbringats på både dagisgårdar, idrottsplaner och runt omkring diverse parker och gångrutter.

Parkerna och gångrutterna har man de senaste somrarna kunna se mig traska genom i sakta mak med ett följe äldre tanter och farbröder efter mig. Då man har tanter och farbröder med sig är det viktigt att med jämna mellanrum pausa för att kunna plocka en blombukett här eller krafsa en hund där, eller varför inte till och med slå sig ned på bänkar och rollatorer för att bara njuta av den somriga omgivningen – sådana långpromenadsdagar trivs man nog som bäst på servicehem.

Ju längre man kommer i sina medicinstudier, desto svårare vill det vara att finna (sommar)jobb under vilka man får tillbringa årets soliga dagar släntrandes ute i det fria. De dagar jag inte just släntrade ute i det fria den gångna sommaren satt jag därför och stirrade ut på den klara himlen över Observatoriebacken genom Kirurgiska sjukhusets dammiga fönster. Dylika dagar är det således viktigt att arbetet också bortom UV-strålarnas räckning känns såpass givande att inte längtan ut tar över tankeverksamheten helt, och till all tur är arbetet inom denna bransch allt som oftast just precis såpass givande!

I mitt planerande av den kommande sommarns arbete har jag insett att jag under mina amanuensurer knappelunda kommer att kunna ladda upp mina D-vitaminförråd under arbetstid i samma utsträckning jag hittills haft möjlighet. Forskningsarbete kan man ju i denna bärbara datorernas tidsålder till en viss grad flytta dit man vill, t.ex. just en parkbänk eller en terrass, men patienterna kan man inte direkt flytta ut på gården för en mer naturnära vård. Lösningen är att komma ihåg att även arbetsvägen hör till arbetet – få arbetsmiljöer är mångsidigare än den som susar förbi längs sidorna då man trampar fram sig mot jobbet på cykel. Som bonus till de nyvunna soltimmarna får man dessutom den glada triaden av miljövänlighet, vardagsmotion och att de buttra morgonbussarna. Vi ses på cykelvägen!

Text och bild: Sara Sainio

Jag är uppvuxen både i Nyland och i Österbotten och ibland brukar jag roa mig själv med att fundera hurdana olikheter det finns mellan regionerna. Speciellt under sommarmånaderna är det enkelt att hitta små skillnader i livsrytmen och vardagslivet. Jag måste dock erkänna att jag inte tillbringat många dagar av mina somrar i huvudstadsregionen. Hittills.

Sommar i min hemstad i Österbotten betyder att du kan ta dig nästan överallt med cykel. Åtminstone om du bor nära stan. I mitt fall betyder det att jag är tvungen att ta mig nästan överallt med cykel. Är du däremot lycklig ägare av en fungerande bil kan du ta dig även enkelt ta dig utanför stan. På egen hand, utan att behöva vänta på tågets eller bussens tidtabeller som man alltid behöver i Helsingfors. Utan bil är det däremot värre ute på landsbygden. Då är du strandsatt, åtminstone om du vill ta dig längre än du orkar cykla. Kollektivtrafik är ett ord som inte finns i vokabulären här uppe.

Sommar i Österbotten betyder att du på din nya arbetsplats är bekant med åtminstone ett par personer från tidigare. Dessutom så är du kanske släkt på nära eller långt håll med några andra. Och så ska vi inte glömma att du har gemensamma vänner eller bekanta med nästan allihop. Allt detta ska såklart redas ut under den första veckans kaffepauser!

Talesättet att ”alla känner alla” kanske inte stämmer helt och hållet, men man kan i alla fall säga att alla känner många. Det betyder såklart att alla vet en massa om dig också. Ibland känns det riktigt trevligt, men emellanåt saknar jag nog anonymiteten i Helsingfors. Sommar i min hemstad betyder att man inte kan gå genom centrum (och jag lovar – det är verkligen inte många meter!) utan att stanna minst en gång för att prata med en bekant eller åtminstone hälsa på någon man känner igen.

Sommardagen i Österbotten är längre än sommardagen i Helsingfors. Det är faktiskt riktigt sant! Närmare bestämt är solen uppe 1 timme och 50 minuter längre den längsta dagen på året. Fast då jobbet börjar kl. 7.00 varje morgon känns dagen förstås inte så mycket längre. Man ska ändå i säng långt före solen går ner för att orka stiga upp dagen efter.

När jag var mindre var somrarna i Österbotten magiska och evighetslånga. Man hann göra allt man ville och ännu mer. Jag tror att jag tillbringade största delen av dagarna i vattnet. Nuförtiden är somrarna inte lika långa. De rusar iväg bara. Man hinner knappt inse att det är sommar innan hösten och studievardagen är här igen. Men jag försöker att hålla kvar lite av magin som sommaren i Österbotten kan bjuda på. Vi ses längre söderut till hösten igen!

Jonna Gripenberg