Pakkoruotsi

Fy fan! Vilket namn! För det första låter redan köttfärs i sig inte särskilt aptitretande – jag föredrar termen malet kött, s’il vous plaît – medan jag inte heller är ett stort fan av limpa (det är något i att ett bröd smakar sött som bara inte platsar). Vi har med sambon en del meningsskiljaktigheter gällande vad som hör till en god köttfärslimpa (*gag*). Medan hon inte vill höra ett ord om att ta med lite paprika förstår jag för min del inte vem i världen skulle komma på tanken att använda gräddfil i köttfärslimpa (Hon blandar det med köttet för att göra det saftigare – What?!). Men perkele, här ska ni se på limpa! Nämligen min idé av hur en ordentlig madafakin’ meatloaf ska se ut!

Ingredienser:

• 1 kg malet kött av gris, nöt eller annan valfri proteinkälla som går på två till fyra ben och käkar gräs och stuff

• ett paket bacon

• en eller två färska paprikor

• oliver av valfri sort

• kapris

1. Börja med att breda ut malet köttet på ett bakplåtspapper på bordet, i en rektangulär form av valfria proportioner. TÄNK INT’ ens tanken att hårdhänt börja knåda om dendär heliga massan. Den maldes av Guds sändebud och är perfekt som den är, precis som du! Och behöver bara masseras om något för att ha hållfasthet i rullningsskedet..
2. Till näst är det baconets tur. Sök fram din inre geometriker och maximera bacon:malet kött-förhållandet medan du ser till att åstadkomma en tillfredsställande symmetri av köttig härlighet! Kom ihåg, ärlighet är kärlek. Om du inte är nöjd med din approximering av det gyllene snittet i organiseringen av baconet är det bara att börja om!
3. Efter ovannämnda exekution av disciplin är det nu dags att låta kreativiteten flöda och sprida grova paprikastrimlor, oliver, kapris och vad som helst annat saltigt och inlagt som faller dig i smaken i ett obestämt kosmiskt mönster (men kolla nu för fan att de e någorlunda jämnt).
4. Nu återstår endast att rulla ihop detta som ser ut som bruden utspridd på hotellsängen på bröllopsnatten. Nyckelordet här är att få helheten rullad ihop så tätt som möjligt! Och packa in domdär ändorna! Vi vill ju såklart att allt det goda skall bli instängt, likt osteocyter i sina lakunor (hejhej kanditent), och smaksätta köttet.
5. 1 timme i 175°C i en ugnsfast form tills skapelsen åtar sig en ögonvattnande gyllenbrun yta.

Avnjutes till fördel med potatismos eller klyftpotäter samt ugnsgrönsaker. Allt detta rekommenderas sköljas ner med en medelmustig öl. Inte heller illa dagen efter, kall, i tunna skivor, majonäs/remoulade-dränkt. Ni kan tacka mig senare, jag är endast sändebudet som sprider detta evangelium.

Daniel Folger, Meditrinas chefredaktör

Skribenten önskar tacka mamma för detta kulinariska arv

Den gråa ekonomin florerar och har under senaste tiden mötts av myndigheternas tafatta försök att…nånej… Jag råkade faktiskt häromdagen se på 9gag, detta mest pålitliga av alla ställen på internet, statistik över kaffedrickandet i världen. Hör och häpna, om än i skuggan av graden av källans trovärdighet, var Finland på andra plats med 1,848 koppar per person per dag tätt följt av Sverige och Danmark. På första plats stoltserade ingen mindre än Nederländerna, detta coffee shopparnas förlovade land. Därav kanske kaffets popularitet i nämnda nation?

Jag inledde själv mitt kaffedrickande så sent som under första året här i medi. Fram tills dess hade jag ingen desto större brist på vare sig ork eller sömn, och kaffe hade jag alltid ansett smakmässigt ett sämre alternativ jämfört med te. Som sig bör följde det med de medicinska studierna en viss tidsbrist. Nu finns i alla fall orken kvar! Något högre väsen såg till att jag upptäckte mammas övergivna mutterpanna (av elektrisk variant) ungefär samtidigt, som jag direkt satte på prov. En värld av arabica och robusto i varierande rostningsgrader öppnade sig för mig, och den bittra, alkaloida eftersmaken väckte minnen från mina dagar som teknolog.

Första medi-sommaren kom och såg man på, det fanns ju en espressomaskin på jobbet! Glädjen av eftermiddagens små koffeineuforier i form av en varm shot espresso lät sig inte lätt s

tillas, och gångerna var inte få som de hjälpte mig under de sista timmarna på kontoret. En mindre trevlig överraskning väntade dock på hösten då skolan började. Jag hade fått missfärgningar på tänderna och kände mig medelålders. Inte ens hetsborstande hjälpte.

Räddningen kom i form av ett så nära som på koffeinfritt jullov nu under tvåan. När tvåans vår inleddes var plötsligt tänderna vita som kakel igen (ok, inte kanske helt…men fläckarna var borta!). Vad kan vi då lära oss av detta? Att primära odontologiska färgförändringar är reversibla? Att minnas att ta ett glas vatten med varje kopp kaffe? Kanske i alla fall det att det mesta ter sig bäst i måttliga mängder. Det kanske är helt värt att ibland byta en sunkig kopp kaffe mot en kort tupplur istället, och att njuta av gott kaffe då vi kan. För det kan vara så gott!

Och vad hände med mammas gamla mutterpanna då? Jo, “provet” fortsätter än i denna dag.

Daniel Folger, Meditrinas chefredaktör