Pakkoruotsi

På Facebook finns mycket kul, men man riskerar också otrevliga upplevelser.

Häromdagen stötte jag på ett videoklipp från UNICEF om två personer som flytt undan krig som barn. Den ene var tacksamt nog en tioåring från Syrien, så det gick ännu någorlunda att inte ta åt sig sådär på riktigt. Tyvärr var den andre en äldre man som flytt under andra världskriget, och det blev knepigt. Han fick mig att tänka på min morfar som under samma krig evakuerades från Karelen: hur hans liv inte blev som han tänkt sig; hur möjligheter kan bytas ut mot nödvändigheter.

Det blev tungt att tänka på vad Ahmed och många andra upplever nu när det har sådana likheter med en livshistoria som på sina vägar format mig själv. Saken blev helt enkelt alltför verklig, framförallt hur mycket arbete det kräver att dessa människor ska få närapå samma chans till ett nytt liv som ukki och många andra fick, till slut. Känslan var extremt obehaglig.

En betydande andel finländare hör till samma riskgrupp med minst en flykting som förälder eller förförälder. Flyktingar utgjorde efter krigen 11 % 

av landets befolkning. Andelen ättlingar i befolkningen idag beror på hur ofta flyktingar gift sig sinsemellan. Antaget att de fått lika många barn som icke-flyktingar:

11-44 % är troligen i överkant, eftersom det under 60- och 70-talen skedde emigration. Det är tänkbart att personer som tvingats till en dramatisk flyttning har lättare för att välja en till.

Oberoende har en betydande andel av dagen

s finländare rätt nära koppling till sådana traumatiska upplevelser som vi idag ser beröra syrier och andra. Risken finns att flyktingfrågor kan få en obehagligt personlig sida om man tänker för mycket på det. En bra lösning är att utreda ifall man har detta anlag i släkten, och undvika videon på Facebook enligt det.

Allvarligt talat finns det många sätt att hjälpa, från att ställa upp som frivillig till att donera pengar.

Vi vet ju knappt om det idag, men nog kom det också 1939-44 människor med främmande språk och religioner, dessutom till ett avsevärt fattigare Finland. Med beslutsam handling är nulägets påstådda omöjligheter minst lika bortglömda om 70 år.

Matts Ahlbäck

Redaktör, Meditrina

Definierande för en grekisk tragedi är att det inte finns någon möjlighet för ett lyckligt slut. Typisk tematik är att den som brutit mot gudarnas lagar till slut förintas, oavsett hur högt människan lyckats klättra. Euripides tragedi Bacchae berättar hur guden Dionysos anländer till staden Thebe för att få upprättelse för baktal att han inte är Zeus son. Gudens hämnd eskalerar bortom all proportion och i slutet står Thebe i ruiner, och stolte kung Penteus är död för att ha trotsat Dionysos. I en annan klassiker inser Kung Oidipus till slut omfattningen av sina synder, och drivs följaktligen till förtvivlan.

En modern tappning av denna tragedi är människan som lämnar kaos efter sig för att uppnå sina mål. Med sitt liv i spillror märker hjälten att det inte var värt det, men omges då redan likt Sisyfos av resultatet av sina synder.

Kanske en narcissist likt Dionysos är färdig att bränna ner allting omkring sig för att få erkännande, utan att inse misstaget: erkännande får man genom att bygga upp, inte genom att förstöra. Men i något skede är enda vägen till seger att hålla kursen och fortsätta förstöra. Alternativet är nederlag och den förödmjukelsen kan vara värre än allt annat.

Publiken kan se hur den tragiske hjälten oundvikligen går mot slutet där det inte finns något lycklig utväg: antingen misslyckande; all den verkliga och inbillade förnedring hjälten ville ha upprättelse för. Eller så toppen, och insikten att det inte är där han vill vara. Men då är det för sent, och i all evighet (typ fyra år) fylls hjältens dagar med plikter som ännu mer framhäver hur inkompetent han är.

8.11.2016                        Matts Ahlbäck,
Helsingfors         Chefredaktör Meditrina

Sedan detta skrevs har Förenta staterna valt en ny president mellan Clinton och Trump.

Sedan början av 90-talet har andelen vuxna som röker dagligen minskat avsevärt (graafi 1). Under samma tidsperiod har den genomsnittliga alkoholanvändningen fluktuerat, och är nu på en något lägre nivå än 25 år sedan (graafi 2). Dessa grafer är visserligen inte direkt jämförbara, men utgående från dem vill jag utläsa att insatser för att minska användningen av rusmedel lyckats bättre angående tobak än med alkohol.

Utvecklingen beror naturligtvis på flera faktorer. Utgående från rubriken blickar den här kolumnen på kostnader och skatteintäkter. Siffrorna kommer från Finansministeriet respektive Institutet för hälsa och välfärd (THL):

Jösses, säg att jag har mejslat någon siffra! På riktigt, kan någon berätta var det blivit fel, det här var överraskande.

Såvida summorna är representativa för en längre tidsperiod, är alkoholanvändning i sig inte ett betydande nationalekonomiskt problem. Missbruk är ett hälsoproblem, men ifall intäkter och kostnader praktiskt taget balanserar saknas det enligt nyliberal ideologi argument för samhälleliga ingrepp: var och en väljer själv.

Det som återstår är möjliga moraliska förpliktelser mot människor i svagare ställning, eftersom skadeverkningar av alkohol är oproportionerligt koncentrerade bland utsatta grupper, t.ex lågutbildade, psykiskt sjuka, och fattiga.

Tobak däremot utgör en klar nettokostnad för samhället, vilket till en del kan förklara skillnaden i konsumtionsutvecklingen. Möjligheten för snedvridning bör dock beaktas, då kostnaderna uppkommer efter långvarigt bruk medan intäkterna nu minskar tack vare minskad konsumtion. Med en betydande kollektiv prislapp är det ändå klart lättare att motivera (och få finansiering för) åtgärder för att minska rökning.

Överlag, ifall den här snabba beräkningen stämmer är det relativt orimligt att förvänta sig brett stöd för allmängiltiga alkoholpolitiska åtgärder. De som vinner mest på minskad konsumtion har svagare representation än den genomsnittliga medborgaren, som inte vill inskränkas utan uppenbar egen nytta.

Omvänt är det möjligt att införa begränsningar angående tobak eftersom användare inte är lika välorganiserade, samtidigt som reglering stöds av till synes objektiva ekonomiska argument.

Slutsatser? Vet inte, jag är fortfarande bortblåst av blotta möjligheten att alkohol för all sin rojsighet kunde vara nästintill kostnadsneutralt! Tydligen kan det vara upplysande (och konfunderande) att närma sig bekanta frågeställningar från nya vinklar. Nästa steg är att bygga nya argument…

Matts Ahlbäck,

Chefredaktör Meditrina 2016

P.S. Ja, PREVENT-kursen pågår…

Graf 1 : http://www.findikaattori.fi/fi/61

Graf 2: http://www.findikaattori.fi/fi/55

Kostnader, tobak: http://www.julkari.fi/bitstream/handle/10024/126796/URN_ISBN_978-952-302-503-5.pdf?sequence=1

Skatteintänkter, tobak: http://budjetti.vm.fi/indox/sisalto.jsp?year=2015&lang=fi&maindoc=/2015/tae/hallituksenEsitys/hallituksenEsitys.xml&id=/2015/tae/hallituksenEsitys/YksityiskohtaisetPerustelut/11/08/01/01.html

Kostnader, alkohol: http://www.julkari.fi/bitstream/handle/10024/129655/P%C3%A4ihdetilastollinen%20vuosikirja%202015%20verkkoversio.pdf?sequence=3

Skatteintäkter, alkohol: http://vm.fi/alkoholiverotus

Välkommen till fakulteten, nya etta! Gratulationer och kramar; det är nu jobbet börjar. Tur att det är så intressanta saker vi läser, och att det inte är det enda vi sysslar med under studierna. Om det gått dig förbi, så kommer åren och framförallt den kommande hösten att bjuda på mycket roligt och nästan lika många tillfällen att leva ohälsosamt dålighetsliv, som Tove Jansson skulle säga. Unisport i Mejlans är ställe nummer ett för många vid fakulteten när det gäller att uppehålla sitt välmående. Skaffa ditt kort redan nu!

Om du därtill vill röra dig utomhus, så kan spel eller lekar bidra till att komma igång. När det första steget ut ur huset är taget kommer man snabbt ihåg hur roligt det kan vara att röra sig utomhus. Jag syftar naturligtvis på Pokemon GO. Nu kritiseras ungdomar för att gå ute med sina telefoner och orsaka trafikfara. Jag tycker det däremot är utmärkt. Utevarandet, inte trafikfaran alltså. Eller det beror kanske på, en del ser eventuellt fram emot ökad tillgång på välmående donerade organ. Höhö – brutalhumor! Att skämta om hemska saker visar hur cool man är.

Skämt åsido är Pokemon GO ett ypperligt exempel på hur hälsovårdens framtid kan se ut. En relativt liten förändring som en app på telefonen kan ha stora konsekvenser för individens beteende. Tänk om barn fick poäng för effektiv tandtvättning, eller för att ta antibiotikakuren till slut. Hälsovård är så mycket förmånligare än sjukvård.

I väntan på det kan man hitta på sina egna spelregler till exempel för GO. Nedan några förslag:

1. HIIT-insamling (high intensity interval training)
   • Planera en löprutt från Pokestop till Pokestop
   • Spring för fullt från en Pokestop till nästa, och vila medan du tömmer den
2. Cirkelträning-jakt
   • Gå ut och spåra Pokemons
   • När du fångar en Pokemon gör du en omgång träningsrörelser
     1. t.ex. 20 squats/15 armpressar/10 burpees
3. Armträning-äggkläckning
   • Fäst telefonen vid handleden, och skaka armen rytmiskt fram och tillbaka

Med hjälp av dessa tips borde vem som helst klara såväl triathlon som tenten i främjande av offentlig hälsa. Risker inkluderar främst karpaltunnel-syndrom, och bilar för mindre observanta.

Matts Ahlbäck

Cheredaktör 2016, Meditrina

P.S. Rött är gött

Bonus! Träna också på dålighetsliv med detta ypperliga dryckesspel.

Pokemon drinking game

Se på den tecknade serien

1. Drick när en Pokemon säger sitt namn
2. Drick två gånger när någon säger sin catchphrase
3. Drick tre gånger när en Pokemon evolvar oväntat

Batman och Benito Mussolini är ute på öl

Bakom baren står Platon. Denna varierande fiktiva skara har på var sitt sätt eftersträvat ett organiserat samhälle. De två sistnämnda drömde rentav om en statisk, ja stat, som är så perfekt att förändring eller förnyelse inte mer behövs. När det kommer till Batman är det inte lika lätt att hitta uttalade politiska eller filosofiska manifest.

Platon förespråkar i Republiken att samhället blir bra när individer följer lagar, och makten finns hos en upplyst diktator; Mussolini var övertygad om att han var upplyst. Batman opererar utanför lagen, men hans motiv låter bekant för Platon. Polisväsendet i Gotham City kan inte uppehålla ordning då demokratiska processer skapar andrum för kaos och kriminalitet.

Platon var the OG gällande otrygghet orsakad av förändring. På hans tid utmanades världsbilden att människans öde var förutbestämt av gudarna. Heraklitus poängterade att man inte badar i samma flod två gånger. Vattnet rinner vidare och människor förändras med tiden.

Platon ogillade tanken att grundläggande förändring sker eller behövs i samhället. Ett statiskt samhälle besparar individer förändringens otrygghet.

Bland annat kriminalitet kan frodas i en miljö där förändring inte är väl tyglad. I ett fritt samhälle som vårt ligger lagen per design ett steg efter. Batman föll offer för detsamma när hans föräldrar blev mördade. Polisen saknade verktyg att bestraffa gärningsmännen i rättvisans namn. Batman slåss mot symptomen av förändring genom att klå upp väskryckare. Han kan dock inte göra slut på förändringens och kaosets kraft, personifierad av Jokern, utan att samtidigt göra slut på det fria samhället. Frihet tar slut där en aktör tillskriver sig envälde att fatta slutliga beslut. Mussolini löste dilemmat genom att deklarera att befolkningen är trött på frihet, och etablerade totalitarism och fascism. Vad tror du att det hände sen?

Drömmen att tillvaron och samhället ska bli färdigt och perfekt är tidlös. Speciellt i svåra tider är det trösterikt att se fram emot något bättre. Som blivande läkare lär vi oss att undersöka vad som är orsaken till kroppens sjukdomar och utreda hur de kan lindras, botas, och gärna förebyggas. Liksom kroppens funktioner är samhället komplicerat och bra lösningar beror på omständigheter som måste utredas och ifrågasättas fortlöpande. Mediciner och politiska linjedragningar kan ha allvarliga biverkningar. Det här är varken lätt eller roligt en stor del av tiden. Förändring är i grund otryggt, man vet inte alltid hur det slutar. Enligt detta är det rimligt att vi idag i Finland ser motstånd och protester mot såväl nedskärningar som flyktingar. Medicinsk etik erbjuder oss dock en ofelbar ledstjärna: vi får absolut inte ger efter för totalitära argument. Det är den politiska motsvarigheten till att avliva patienter för att diagnosen är svår.

16.3.2016

Matts Ahlbäck

Chefredaktör, Meditrina

 
http://www.worldfuturefund.org/wffmaster/Reading/Germany/mussolini.htm
http://www.idph.net/conteudos/ebooks/republic.pdf
http://youtu.be/ORFoQHz9EXM

När jag nu fått kalla mig medicinstuderande i en hel termin är det dags att tänka igenom vad jag egentligen lärt mig här i Mejlans. Det första jag kommer att tänka på är att jag nog befinner mig på rätt plats! Det är fantastiskt att få läsa något som engagerar mig och som kan bidra till något gott i den här världen. Det finns ju inget bättre än att studera medicin! Varenda peba-fall påminner mig om att medicinsk vetenskap är det mest intressanta som finns. Även om jag nog redan stött på mindre intressanta saker också, det går tyvärr inte att undvika.

För att hålla motivationen uppe är kaffe ett måste. Men ni behöver inte vara oroliga för mina inre organ, 1-2 koppar om dagen räcker mer än väl för mig. Motivation får jag också från mina klasskamrater. Det verkar som att de flesta (om inte alla) för det mesta (men faktiskt inte alltid) har en ganska god självdisciplin och förstås ett stort intresse för det vi läser. Jag har också hört att det bara blir bättre, så jag väntar med spänning på de kommande åren.

Det tredje jag lärt mig är att jag inte klarar mig utan finska. Ingen överraskning direkt. Men, trots att jag är en svenskspråkig österbottning, har jag ändå trott att jag är någorlunda duktig på det andra inhemska. Tydligen är jag inte det. Jag ber om ursäkt för alla pinsamheter jag bidragit med pga min knaggliga finska. Ni får skratta åt mig! Och gärna komma och prata med mig också, jag behöver verkligen öva mig på den finska grammatiken. Det allra bästa sättet att lära sig är att prata!

Att åka kollektivt är också en ny lärdom för mig. De första veckorna i Helsingfors gick jag runt med näsan i Reittiopas (eller Reseguiden som den faktiskt heter på svenska). Nuförtiden kan jag åka hemifrån till Mejlans utan att kolla upp vilken buss jag ska ta. Framsteg! Jag har också lärt mig att bussarna från Kampen till Mejlans ALLTID är fulla. Och att det ibland kan vara bäst att bara vänta på nästa, eftersom det alltid kommer en buss till inom en kort stund. Jag försöker att vara i så god tid att jag inte behöver tränga mig in på en överfull buss varje morgon. Mindre stress åt Helsingfors-borna!

Jag känner på mig att livet kommer att kunna delas in i en ”före Mejlans” och ”efter Mejlans” period. Det känns som att det händer massor nu – och det beror inte bara på att vi har ett proppfullt schema. Vi växer allihopa. Det mesta har vi ettor ju inte ens hunnit se ännu! Jag ser verkligen framemot resten av studierna och kommande lärdomar.

Stay blessed!

Jonna Gripenberg, M1

Häromveckan blev jag äntligen så trött på allt som heter bacill och cock att jag tog mig en ledig stund för att tanka lite film. ‘Fury’ stod på menyn; osui ja uppos’. Det var skönt att bara luta sig tillbaka och bli underhållen. Tematiken fick dock igång tankeprocessen kring dagens världspolitiska läge, med tvångsannekteringar, flyktingströmmar och terrordåd som skavar på relationerna var och varannan världsmakt emellan. Senast sköts ett ryskt stridsplan ner av turkiskt luftvärn, och det hela börjar smaka aningen kallt krig (för dem av er som inte existerade på den tiden ännu kan jag berätta att det smakade tutt, pannlugg och hängselbyxor).

En kurskamrat visste att rekommendera mig serien ‘Taistelu kuoleman vedestä’ på Yle Areenan då han fick höra om min veckoslutsseance med militarian. Serien berättar om norska motståndsrörelsens samarbete med de Allierade för att hindra produktionen av tungvatten för Tysklands atombombsprojekt. I en scen tilltalar en norsk kemilektor sina studeranden medan de ockuperande tyska trupperna rullar in på gatorna utanför universitetet. Han påpekar deras ansvar i egenskap av vetenskapsmän och människor för hur ockupationen skall bemötas. Orden konkretiserade väl skismen mellan politik och vetenskap, ett tema som genomsyrar serien. Trots att jag läst historia i gymnasiet kan jag inte säga att jag är särdeles insatt eller ens intresserad av det. Jag tror dock att historia som ämne erbjuder var och en, intresserad eller ej, ett verktyg för retrospektion. Vi är som människor programmerade att inte nöja oss med nuläget, hur än mycket bättre vi har det nu än förr. Vi tjänar ändå på att vara medvetna om de felsteg mänskligheten på samhälls- och individnivå tagit förr, så att vi inte är dömda att upprepa tidigare misstag.

Man vill ju inte uppleva ett nytt världskrig. Senast det hände drog läkarstuderandena ut för att bära sitt strå till stacken, såsom t.ex. Claës Cedercreutz. Lärorikt? Säkert. Önskat? Knappast. Det var rätt hälsosamt att ta en funderare kring omständigheterna som dyl. situationer medför, för att inte nämna den anda som rådde i NSDAP—styrda Tyskland under andra världskriget. Det gav perspektiv åt denna medicin (läs: integrerade vetenskaps) studeranden.

Med önskan om en fridfull jul,

Daniel Folger

Meditrinas Chefredaktör 2015

Med ett nytt skolår följer nya utmaningar. Själv har jag inlett det tredje studieåret med min kurs och ser fram emot de kliniska studierna som ligger vid horisonten. Efter två år tillsammans börjar man känna varann ganska väl, framförallt på den svenskspråkiga linjen. På finskspråkiga sidan, med dess relativt sett överväldigande mängd studeranden, formas klickarna redan under prekliniken och det finns ännu efter några års studier personer som man inte känner annat än på namn och ansikte (har det sagts). Häri finnes en av de gemytliga fördelarna med att gå på den svenskspråkiga linjen (som var en regelrätt linje där vi alla satt på en och samma rad i BM ls1/2/3).

I och med inledandet av det kliniskteoretiska skedet av studierna märker jag dock att vi nu även på den svenskspråkiga linjen börjar samla oss likt streptokocker här och var i clusters (läs: klickar) på vårt campus till agarskål. Folk har börjat hitta bland varann och jag befarar att de guldglimtande dagarna då vi alla satt i samma bord i BM;s ravioli förblir jungfrulika minnen. En och annan dikock har man också med glädje fått skåda under den gångna studietiden, men sen igen är ju den thoracala gemenskapen ibland en enda kontamination (läs: gå på festerna). Fenomenet är naturligt (det händer de flesta i något skede, är inget att skämmas över och går i regel om av sig självt) men enligt mig ack så tragiskt, för jag tror starkt på att då mångfalden sociala kontakter minskar, minskar även erfarenheternas mångfald likväl som klinikerns kunskapsbas vad gäller sociala färdigheter (mån tro ett av de viktigaste instrumenten vi besitter på mottagningen, men det är en diskussion vi får ta senare).

Själv satt jag för några veckor sedan i lunchbordet med en kollega jag inte samtalat med desto mera på länge. Vi utbytte sedvanliga artigheter men kom även in på den gångna sommarens jobb. Det visade sig att personen i fråga haft en minst sagt givande arbetsuppgift inom basvården den gångna sommaren, en uppgift jag inte hade trott skulle ha intresserat personen i fråga men som denne tydligen erfarit som utmärkt stoff framförallt med tanke på kommande kliniskt arbete. Beundran och avund gav sig till känns. Jag är rädd att jag själv inte längre vågar ge mig ut på dyl. okänd mark endast för erfarenheternas skull.

Jag vill således uppmana var och en likt mig själv, oberoende av språklig linje, till att berika sin bekantskapskrets utöver den som känns bekvämast. Sök er till dendär människan ni senast satt och åt med på tutorlunchen på ettan, och kolla huruvida deras syvären är igång, ifall de funderat på att ta ett mellanår, och varför man aldrig ser dem på tentöl (det är sannolikt för att de vakat natten innan – igen – och nu vill sova – hårt). Sedan kan vi kanske fatta mod att gå emot strömmen nu som då i valen av amanuensur, fritidssysselsättning och sommarjobb (framförallt ni i prekliniken) och se att vi framtiden gynnas av sällsynta kunskaper i inte så sällsynta situationer.

Med sällsynt sakkunniga (i sociala sammanhang) hälsningar,

Daniel Folger

Meditrinas Chefredaktör